1.
Jag gungar i högsta grenen af Harjulas högsta ås;
vidt skina de blåa vatten, så långt de af ögat nås.
Af Längelmänvesis fjärdar där skimrar ett silfverband,
‖: och Roines älskliga vågor i fjärran kyssa dess strand. :‖
2.
Och blå som en älsklings öga och klar som ett barndomshem
den gungande Vesijärvi sig stilla smyger till dem.
Och hundrade öar simma allt uti dess vida famn,
‖: naturens gröna tankar i blåa vågornas hamn. :‖
3.
Men rundtkring de täcka stränder stå furor i dyster krans,
allt som den vise betraktar de jollrande barnens dans.
Och skördarnas tegar luta mot dem sin böljande kind,
‖: och ängarnas blommor andas sin doft i sommarens vind. :‖
4.
O hur det fattiga Finland är rikt på skönhet ändå!
O hur af guld och af silfver dock stråla dess sjöar blå!
Här ha i sorg och i glädje sin lyra sångerna stämt
‖: och härma i stilla gungning de klara sjöarnas skämt. :‖
5.
Jag är blott en liten fågel med späda vingar och små;
men vor’ jag en örn i molnen, jag flöge högt i det blå,
och flöge och flöge vida allt upp till Guds allmakts tron
‖: och sjönke där för hans fötter och kvittrade så min ton: :‖
6.
Du helige himlens Herre, hör lilla fågelens bön:
ack, hur är din jord så ljuflig! Hur är din himmel så skön!
O låt våra sjöar stråla klart uti vår kärleks brand!
‖: O Herre, lär oss att älska, o lär oss älska vårt land! :‖
1.
Mä oksalla ylimmällä oon Harjulan seljänteen;
niin kauas kuin silmään siintää, nään järviä lahtineen.
Kas Längelmävesi tuolla vöin hopeisin hohtelee,
‖: ja Roineen armaiset aallot sen rantoa hyväelee. :‖
2.
Kuin lemmikin sulosilmä, niin kirkas, niin sininen,
on välkkyvä Vesijärvi, mi hiljalleen keinuen
tuoll’ hiipivi heidän luokseen ja satoja saariaan.
‖: Niin helläst’ tuuditteleepi kuin emonen lapsiaan. :‖
3.
Vaan ympäri lehtorantain on hongikko mietteissään
ja vanhuksen lailla katsoo kuin lapset lyö leikkiään.
Ja peltojen laihot heitä ne tervehtii aaltoillen,
‖: ja niityn kukkivat nurmet luo tuoksuja tuulehen. :‖
4.
Mik’ aarre, oi köyhä Suomi, ois sulosi vertainen!
Tuon järvies sinivälkkeen, tuon hopeisen kultaisen!
Jos murhe tai riemu nostaa tääll’ lauluhun säveleet,
‖: niiss’ ainiaan kuvastuupi nää kirkkahan-sinervät veet. :‖
5.
Mä vain olen lintu pieni ja siipeni heikot on;
vaan oisinko uljas kotka, niin nousisin lentohon,
ja nousisin taivoon asti luo Jumalan istuimen
‖: ja nöyrin, hartahin mielin näin laulaisin rukoillen: :‖
6.
Oi taivahan pyhä Herra, sä Isämme armias!
Ah kuink’ on sun maasi kaunis, kuink’ ihana taivahas!
Sä järveimme säihkyellä suo lempemme tulta vaan.
‖: Oi Herra intoa anna ain maatamme rakastamaan. :‖