Söner av ett folk, som blött
På Narvas hed, på Polens sand,
På Leipzigs slätter, Lützens kullar,
Än har Finlands kraft ej dött,
Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött!
Bort, bort, vila, rast och fred!
En storm är lös, det ljungar eld
Och fältkanonens åska rullar;
Framåt, framåt led vid led!
På tappre män se tappre fäders andar ned.
‖: Ädlaste mål oss lyser på vår bana;
Skarpt är vårt stål och blöda är vår vana.
Alla, alla käckt framåt!
Här är vår sekelgamla frihets sköna stråt. :‖
‖: Lys högt, du segersälla fana,
Sliten av strider sen en grånad forntids dar,
Fram, fram, vårt ädla, härjade standar!
Än finns en flik med Finlands gamla färger kvar. :‖
Pojat, kansan urhokkaan,
mi Puolan, Lützin, Leipzigin
ja Narvan mailla vertaan vuoti,
viel’ on Suomi voimissaan,
voi vainolaisten hurmehella peittää maan.
Pois, pois rauhan toimi jää,
jo tulta kohta kalpa lyö
ja vinkuen taas lentää luoti.
Joukkoon kaikki yhtykää,
meit’ entisajan sankarhenget tervehtää.
‖: Kauniina välkkyy muisto urhojemme,
kuolossa mekin vasta kalpenemme.
Eespäin rohkeasti vaan,
ei kunniaansa myö sun poikas milloinkaan! :‖
‖: Uljaana taistolippu liehu,
voitosta voittohon sä vielä meitä viet!
Eespäin nyt kaikki, taisto alkakaa,
saa sankareita vielä nähdä Suomenmaa! :‖